vad skulle vi människor göra utan våran tro och vårat hopp? Jag är inte religös på något vis, men någon tro lär väl alla människor ha? Under de här dagarna har jag insett att min tro är ödet, att allt har en mening. Allt som vi har gjort och inte gjort, har en mening längre fram i livet, sen är det mycket man inte förstår och mycket som är SÅ orättvist...
Det här med att hoppet är det sista som överger en sämmer också... Jag behöver inte gå in närmare på det, ni förstår. Och dom små sekunderna då man tvivlar på hoppet kommer det över en och man blir så så såååå liten. Tårar är bra, mycket och länge precis som vi gjort nu, gråta öppet, närheten mellan oss, ord som inte finns.
Varje dag kommer jag över mig själv att jag gör saker som jag aldrig gjort förut, jag gör saker som jag alridg annars skulle göra, jag "tar tag i" saker som jag aldrig skulle gjort förut, vad konstigt. Jag är helt övertygad om att det är för vi har sörjt och sörjer tillsammans, ingen av oss har aldrig behövt känna oss ensamma. Marie Tony och vi har följts åt hela hela tiden, jag tror att det är det bästa som har hänt, det känns som det liksom inte finns några gränser, vi är 1.
Mitt i allt det eländiga, det ofattbara, är jag lycklig att vi har varandra jämt, alltid, dag och natt, närsomhelst!
Idag börjar vardagen, men vi är alltifrån klar. På något sätt vill jag fastna i sorgen, jag är rädd att glömma att sörja, jag är rädd att K ska glömma att sörja, därför vill jag stanna ett tag till och mala och mala, vända upp och ner på världen och på varje detalj, det känns bra. K känner att det är för mycket, han säger själv att han klarar bara att sörja 1, det är för mycket med 2, igår vart det så verkligt med A också, något som var droppen. Hur gör man?
Det är konstigt hur nära människor kommer varandra när något sånt här händer.
måndag 31 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar