
Idag är en dag som vi ska ta tag i allting, dagen efter begravningen. Vardagen har inte känts så verklig varken den ena eller den andra dagen. Det var en väldigt fin begravning, men dock så tung. Prästen sa många tänkvärda ord, som är lätt att ta till sig. Jag vill aldrig mer vara med om en sån här sak, allt är bara sorgligt. Men inget ont som har något gott med sig, Taneli är borta och det kommer han alltid att vara, det är vi tvungen att lära oss att leva med. Det lilla lilla goda i allt ont är att vi övriga har kommit varandra så så nära, vi har lärt oss sidor om varandra som vi aldrig trodde var möjliga. Jag har kommit närmare Krille än vad många personen gör med den de som de lever med. Och våran relation till varandra har stärkts otroligt, det finns ingeting vi inte kan prata om, alla gränser som finns är borta känns det som, det är inte vårat och erat längre , det är allas.
I och med sådana händelser som vi har haft i våra liv nu, ser man ganska snabbt vilka vänner som verkligen är vänner. och till er har jag verkligen berättat för att ni är en riktigt vän och har varit ett stort stöd.
Marie m. fam, vi har fixat det här tillsammas.
